Arbetsprov
En fiktiv berättelse om mig som doula
Richard är 42 år, är gift med Sara sedan 18 år och dom bor i ett hus i Tygelsjö. Tillsammans har dom sönerna Jens som är 12 år och Jesper som är 14 år och en hund som heter Labbe. Richard har alltid varit en aktiv människa som älskar natur och fiske och är ofta utomhus både själv och med familjen.
Mars
För knappt ett år sedan började han få problem med att kissa, få ryggsmärtor och efter ett tag upptäckte han blod i urinen. Det tog ett tag innan han berättade för Sara då han först trodde detta skulle gå över. Sara kände igen symptomen då hennes pappa 5 år tidigare hade dött i prostatacancer, 76 år gammal. Efter mycket tjat gick Richard tillslut med på en undersökning där man kunde fastställa att han har just prostatacancer fast hans unga ålder. Han har nyligen genomgått behandling och även varit inlagd för smärtkontroll. Hans sjukdomstillstånd är långt framskridet och dessutom obotligt och han har fått besked om att han har cirka 6 månader kvar att leva.
Detta har naturligtvis vält omkull hela deras liv och inget är sig likt. Richard vill inte acceptera sin situation och vill inte prata om det och framtiden. Sara är helt förstörd och har varit sjukskriven sedan dom fick beskedet. Pojkarna har det tufft både hemma och i skolan och Jens har hög frånvaro och halkar efter i alla kurser.
Det var Sara som fick höra talas om mig genom Eva, en granne till dom som är en god väninna till mig. Sara ringde mig för 1 vecka sedan och undrade ifall vi kunde träffas för hon ville veta mer om mig och om DD-rollen. Hon hade berättat för Richard om att vilja träffa mig, men han förstod inte vad det skulle vara bra för. Han kan fortfarande ta sig runt själv, kör bil och förnekar sin situation. Därför fick det bli att vi träffades hemma hos Eva en förmiddag mitt i veckan när Richard var på behandling och pojkarna i skolan.
Jag kom hem till Eva vid 10-tiden och möttes av en grå, sargad kvinna som såg mycket äldre ut än hon är med rödsprängda ögon och en bedjande blick. En kvinna i förtvivlan, uppgivenhet och förvirring som bokstavligen skrek efter all hjälp och stöttning som kunde erbjudas. Eva gick och satte på kaffe och jag och Sara satte oss i soffan mitt emot varandra.
Det blev tårar och förtvivlan om vartannat och det var som att öppna en kran om allt Sara behövde få ur sig och berätta. Jag satt en lång stund och bara lyssnade in och lät henne få prata av sig om allt, huller om buller och väldigt ostrukturerat. Eva kom med fika och jag fick tillfälle att berätta om mig, vad DD-rollen innebär och vad jag skulle kunna vara behjälplig med.
Sara ställde en massa frågor och de flesta kunde jag svara på och andra lovade jag att ta redan på. Jag frågade också en del och började anteckna lite smått under tiden vi pratade vidare. När jag frågade om Jens och Jesper bröt hon ihop igen, men när jag berättade att jag är också är lärare och kan en hel del om skolans värld samlade hon sig och lyssnade.
Det var uppenbart att alla i familjen behöver en DD (på olika vis) och Sara hade fått tillbaka lite färg på kinderna och hade fått en positivare blick än när vi först träffades för 3 timmar sedan. Nu skulle vi bara tänka till hur vi skulle kunna få Rickard till att förstå vikten av att ta hjälp av mig. Sara hade samma kväll samlat hela familjen och berättade om vår träff och lyft fram både framtida problem och svårigheter som kommer att uppstå. Hon var ärlig med att erkänna att hon inte skulle kunna klara allt själv framöver, utan kände redan nu att hon kommer att behöva ett stöd framöver genom mig.
Två dagar senare sitter jag hemma i köket hos Rickard och Sara, pojkarna är på sina rum och Labbe ligger ute på altanen. Rickard är stel och vill inte alls prata om sin sjukdom eller att han har endast månader kvar att leva. Han har dock fått svårare att ta sig runt själv och fått obehag och smärta som han är orolig för.
När vi börjar prata om hans intresse, natur, fiske och aktiviteter han har gjort genom åren så slappnar han av lite och börjar prata med en annan slags energi. Han berättar att hans föräldrar, Sven och Gertrud, bor i Hudiksvall och att han har en lillasyster, Selma som är adopterad från Colombia men som bor i Göteborg. Saras mamma bor närmare, i Lund, men har på senare tid drabbats av yrsel och minnesluckor.
Jag lyssnar in, antecknar och ställer lite frågor. Sara har lite funderingar som hon delger oss och Rickard börjar ställa lite frågor om lagar, dokument och pappersarbete. Han börjar få obehag över att sitta länge, så vi kommer överens om att jag ska sammanställa det vi har pratat om och att dom ska tänka till vad dom tror dom behöver hjälp och stöttning med. Jag uppmanar dom att inte glömma bort sina söner i allt detta fast det är tufft. Att ta med dom i vissa samtal och inte utesluta dom så dom känner sig åsidosatta. Innan jag går kallar Sara på Jens och Jesper som kommer ner och hälsar, två fina killar med ledsna ögon och uppgivet kroppsspråk.
Tiden är knapp och jag känner det finns så många olika områden att jobba med. Jag måste försöka ringa in och strukturera allt för att kunna vara så behjälplig som möjligt och vara effektiv där det behövs. Vad behövs göras inom närtid och vad kan tänkas behövas framöver? Detta är mitt först uppdrag med så kort tid att arbeta under och jag känner en stress som jag inte känt förut. Jag inser att jag måste ta hjälp av mitt nätverk med vissa frågeställningar så jag får rätt svar och vägledning så fort som möjligt för att minimera stressen.
De närmaste dagarna har jag och Sara tät telefonkontakt, vi pratar minst en gång per dag. Det kommer fram mer och mer hur mycket hon har att göra och reda i. Samtidigt hör jag en uppgivenhet och att krafterna börjar sina hos henne. Imorgon har Rickard tid hos läkaren och dom undrar ifall jag vill följa med, dels som chaufför, dels som en stöttning men också för att jag ska få lite insikt i Rickards sjukdomssituation. Kanske kan jag få lite tips om vad jag kan hjälpa till med runt Rickards mående, kost, smärtlindring och annat.
Läkarbesöket är tufft och ifall det fanns något litet hopp innan så är allt det borta nu när cancern har spridit sig.
Jag får lite information om praktiska saker som kommer att behövas framöver, lite kostrekommendationer och annat som varken Sara eller Rickard är mottagliga för. Eftersom hans ben har börjat svullna och det spänner och värker, så jag fick även tips om hur man kan lindra detta. När vi kommer hem kraschar Sara i sängen och Rickard sätter sig på altanen. Killarna är hemma och blir naturligtvis jätteoroliga, så jag tar med dom ut på en runda med Labbe.
Först är dom knäpptysta men sakta börjar dom att ställa frågor och prata om sånt dom inte vill betunga sina föräldrar med. Det märks att dom inte pratar alls hemma om pappas situation utan man har tystat ner det istället. Dom berättar hur jobbigt det är i skolan när kompisar och lärare frågar och att dom inte kan koncentrera sig i skolan. Dom har innan varit aktiva i den lokala basketklubben, men orkar inte riktigt nu vilket dom tycker är tråkigt. Dessutom har Labbe börjat bete sig konstigt mot dom, lite aggressiv när dom närmar sig Rickard.
April
Sara vill ha min hjälp med att ringa till Rickards föräldrar och syster för att förklara mer för dom vilket Sara själv inte orkade och Rickard ville inte alls prata om det. Dom vill komma ner och hälsa på ett par dagar och jag pratar med Eva så dom kan sova i hennes gäststuga som hon har på sin tomt där hennes barnbarn brukar sova när dom är på besök. Jag hämtar upp dom på Centralen 3 dagar senare så vi får träffas och dom får mitt mobilnummer så dom kan ringa mig när som helst istället för att belasta Sara med alla frågor. Rickard mår bra av att ha sina föräldrar hos sig och kvällen innan dom ska åka hem sitter vi och pratar om tiden framöver.
Det har varit mycket för mig här sista tiden, både med Jens och Jesper och med Rickards föräldrar och syster. Rickard och Sara är båda yngre än mig själv och det är jättetufft och orättvist allt som händer dom. Jag är noga med att dokumentera och skriver mycket i min självreflektionbok för att ska kunna sortera i allt och slippa känna stress över att ha glömt något. Jag pratar en del med min DD-kollega Petra och jag tar även goda råd från min mentor Mattias. Varje morgon gör jag mitt mindfulness-pass och avslappningsövningar för att få bra början på dagen (holding space). När det är extra tuffa dagar och så jag ringer jag eller träffar vänner och bara umgås och skrattar en stund. Sömnen är inte helt bra just nu så jag ska börja lyssna på ljudböcker igen i sängen som jag vet gör mig sömnig.
Maj
Rickard har nu mycket smärta och har svårt för att röra sig, men jag frågar ifall han vill ut och köra en runda bara han och jag. Han tar med sig sina fiskegrejer och så kör vi till en sjö dit han ofta fiskade vid när pojkarna var små. Det märktes att han livas upp av detta och vi har bra samtal om allt möjligt. För första gången berättar han om hur han har tänkt sig slutet och hur han vill ha sin begravning. Han pratar också om sin ångest och oro för Sara och pojkarna och hur det ska bli för dom utan honom.
Han sitter tyst en stund och jag märker att det är något han gärna vill berätta men verkar ha ångest över det. Jag tar hans hand, sitter tyst en lite stund och sen säger jag att jag känner att där är något som tynger honom. Jag påminner honom att allt han berättar stannar mellan oss två, om han förstås inte vill att jag förmedlar det vidare. Han tittar upp på mig, kramar min hand och ögonen fylls med tårar.
-Jag har en mörk vrå, en hemlighet som jag burit på i hela mitt liv men förträngt med tanke på att inte såra min nära och kära. Ända sedan jag varit liten har jag alltid gillat att klä mig i kvinnokläder. Jag älskade att vara med mamma i sovrummet de gånger dom skulle på fest eller var bortbjudna och hon tog fram alla hennes klänningar och jag fick prova dom. Han var överlycklig när han fick en lillasyster och allt det medförde med rosa och hårklämmor när hon var liten och kläder och skor när hon blev äldre. I tonårstiden spenderade dom mycket tid tillsammans och hon brukar använda honom som sminkdocka och göra olika frisyrer vilket var en lek för henne, men eufori för honom vilket han aldrig lät synas.
Vi sitter där vid sjön en lång stund, han pratar och jag lyssnar. Stundvis gråter han men oftare ler och skrattar han. En annan lättnad och gnista finns i hans ögon, men också en sorg och uppgivenhet. Efter en stunds tystnad och innan vi snart ska bege oss hem igen så säger han att han vill gärna berätta det för Sara, med min hjälp.
Efter ytterligare en del funderingar har han kommit fram till att han vill dö hemma. Han vill ha sin aska spridd i havet och sen ha en liten bjudning hemma i trädgården för bara dom närmaste inom familjen och ett par utvalda vänner. Han vill ha samma begravningsentreprenör som dom anlitade vid Saras pappas begravning, en liten begravningsbyrå i Lund som drivs av två systrar. Dock vill han inte själv åka dit, utan hans syster kommer ner från Göteborg och möter upp Sara på begravningsbyrån.
Dokument och pappersarbete blev gjort och dom bestämmer även både kista och urna eftersom detta ville Rickard inte alls vara med att planera. Under tiden har jag och Rickard ensamtid och kan prata mer om hans crossdressingdrömmar och han får prata av sig vilket han verkligen behöver.
Jag har varit i kontakt med killarnas skola och dom har korta ner deras skoldagar och fokuserar bara på vissa ämnen för att det ska bli lättare och mer övergripligt för dom. Det är snart sommarlov men det är viktigt att dom inte har för mycket frånvaro så dom tappar helt nu innan dess. Igår pratade jag med deras baskettränare och han ska ringa upp dom och peppa dom till att komma tillbaka, iallafall på en träning i veckan.
Jag hjälper Sara med att kontakta sin arbetsgivare för att få en remiss till företagshälsan Feelgood för hon behöver professionell samtalsterapi. Hon får en tid redan samma vecka vilket hon blev glad för då hon har fått en bra terapeft som hon klickar bra med. Arbetskamraterna bjuder också in henne till en förmiddagsfika nästa vecka vilket hon ser fram emot.
Rickard ringer mig själv ibland när Sara inte är hemma, ibland har han specifika frågor och ibland hör jag att han bara vill småprata. Han vill ha hjälp med något att sova på till natten så jag hjälper honom att ringa läkaren så han kan skriva ut det. Jag har haft nytta av min massagekurs för Rickard tycker det hjälper mot spänningarna i benen när jag masserar dom.
Jag bokar också in en förmiddag med Sara då jag vet att en gammal arbetskollega till Rickard kommer förbi och hälsar på. Vi tar Labbe med ut i skogen och går en runda och jag berättar allt det som Rickard vill jag ska berätta för henne om hans kärlek till att klä sig i kvinnokläder, hans ångest och rädsla över att någon skulle få reda på det. Dels för att sönerna troligen skulle bli mobbade för det, dels för att hon kanske skulle lämna honom och föräldrarnas besvikelse osv. Sara verkar inte förvånad och säger att hon har alltid anat då det funnits tillfälle då hon har “kommit på honom” men inte sagt något, en kvinnas intuition. Det sjunker nu in hos henne och blir ledsen att hon inte har stöttat honom i detta förut och förstår hur hemskt det måste vara för Rickhard att gått alla dessa år och burit på denna hemlighet helt själv.
Det blir mer och mer känslor inblandade ju längre tiden går och man träffas och umgås. Det är en ära när dom delger sina innersta tankar och känslor i förtroende, men det är också känslomässigt tufft. Jag försöker samla på mig bra information om crossdressing som kan vara till nytta för både mig och Rickard då jag inte är så insatt i detta. Det är vår och jag spenderar mycket tid utomhus, både själv och med andra, för att lapa i mig energi så jag ska kunna hålla tiden ut. Havet har alltid varit en rofylld plats för mig. Det var vid havet jag döpte min dotter, det var där jag strödde min pappa för 3 år sedan och det är där jag finner inre ro.
Juni
Rickard har blivit mycket sämre på kort tid. Jag har ordnat så att han har fått en säng som står i vardagsrummet då han inte längre kan gå i trapporna upp till deras gemensamma sovrum på ovanvåningen. Han har nu fått kateter och det kommer hem sjukpersonal varje dag. Rickard har börjat att inse sin situation och de stunder han har mindre smärta vill han gärna ta emot emot besök en liten stund. Sen i nästa stund kan han få ångestattacker och blir jätteledsen.
Oftast lyckas jag få honom lugn genom samtal, taktil massage eller olika avslappningsövningar. Musik vill han gärna ha på hela tiden och det kan variera vilken musik han vill ha vid vilka tillfällen. Han kan till och med numera uppskattar när jag sätter på lite buddistisk musik och tänder ljus och rökelse. Han har alltid tyckt sånt spirituellt verkat konstigt och flummigt och vi skojar om det och han ber mig ibland att göra mitt “flumflum”, gärna innan han ska sova.
När det bara är han och jag vill han gärna prata mer om sitt intresse för det kvinnliga, höra mina åsikter och det blir en del skratt. Dock vet jag att det är bara mig han pratar om detta, aldrig Sara. Han vill absolut inte någon annan ska få redan på det heller. Dock har vi kommit överens om att jag ska klä honom i en ljuslila blus med små vita och mörklila blommor den gången då jag har lagt honom i sin kista och det bara är han och jag innan locket sätts på. Vi hittade den på nätet en dag när vi satt och Googlade på olika kvinnokläder. Han sken upp när han såg den och jag hjälpte honom att beställa en i storlek S eftersom han har gått ner en hel del i vikt. Vi skrev att den skulle levereras till min adress, men Rickard ville att jag skulle berätta för Sara och om vår plan.
Killarna har gått på sommarlov och jag hjälper dom att hitta lite olika spel och aktiviteter som dom kan göra tillsammans med Rickard fast han är sängliggande. Jag har en del samtal med dom, både tillsammans och enskilt. Dom har skriver mycket, saker dom vill komma ihåg och prata med pappa om de stunder han orkar. Funderingar och tankar, men även brev som dom vill skicka med i kistan.
Dom ska åka på ett två-dagars läger med basketlaget vilket kommer göra dom gott. Jag har lovat att ringa ifall något händer med pappa och dom kan ringa mig när dom vill. Jens har börjat isolera sig lite mer och jag ser tendens till självskadebeteende. Jag ska ringa BUP imorgon och försöka få en tid till honom så fort som möjligt så han kan få professionell hjälp.
Labbe har blivit mer aggressiv och har fått flytta in till Eva. Det går bra ifall killarna kommer in dit och gosar med honom för då behöver han inte vakta Rickard hela tiden. Sara har det tufft och jobbigt som vanligt men nu har Försäkringskassan börjat skicka en massa papper och förfrågningar som ska fyllas i och skickas in. Jag har ringt ett antal samtal dit och försöker hjälpa till så gott jag kan. Hon har börjat dricka vin varje dag vilket hon inte har gjort innan, speciellt på kvällen när Rickard har somnat.
Det är tufft att se Rickard tyna bort och det är mycket mer känslosvängningar inom familjen nu på olika vis. “Sorgen” har flyttat in i huset och den ter sig på så olika vis hos dom alla fyra. Pendling mellan hopp och förtvivlan, anklagelser, irritationer och uppgivenhet. Det är tufft att se barnens (ja det är det dom är) förtvivlan och att se Sara tappa fotfästet. Jag behöver mer vägledning av min mentor och jag samtalar ofta med mina DD-kollegor och ventilerar en del med dom. Viktigt är att jag inte tar “arbetet med mig hem” och att jag strukturerar och planerar mina dagar och min tid. Det är sommar och jag är ute i solen så mycket som möjligt och tar mig tid att umgås med vänner. Jag är noga med att hålla utrymme även för mig själv.
Juli
Rickard är riktigt svag nu och får mycket morfin för sina smärtor. Han har ingen aptit längre och har tappat ännu mer i vikt. Han sover mycket och är inte lika pratglad längre, allt tar på hans krafter. Han vill inte längre ta emot besök men han frågar ofta efter sina föräldrar och syster.
Även Sara har gått ner i vikt och jag försöker laga mat så ofta jag kan så hon och killarna äter riktig mat och inte bara smörgåsar. Hon vill inte längre lämna huset vilket jag ändå uppmuntrar henne till, iallafall att hon fortsätter att gå på sina terapisamtal kontinuerligt. Ofta sitter vi bara tysta tillsammans, ibland sköljer sorgen över henne och hon behöver min axel att gråta mot. Jag hjälper till så mycket jag kan med tvätt och inköp. Det tar klart även på hennes krafter och hon känner sig trygg att gå och vila när hon vet att jag finns hos Rickard. Hennes mamma kommer också ofta och hjälper till så mycket hon kan trots sin ålder och sina åkommor.
Jens och Jesper isolerar sig mer och mer, tar inte hem kompisar längre och går nästan aldrig ut. Dom spelar mest spel på sina rum och ibland vill dom inte ens komma ner och äta, då går jag upp med mat till dom på rummen. Ibland äter jag med dom, ibland tar jag tid för dom en och en och bara finns där och chillar. Jag har pratat med Rickards föräldrar och syster om att jag tror inte han klarar det så länge till. Systern är jätteledsen, hon ligger nerbäddad i influensa. Men föräldrarna kommer med tåget imorgon eftermiddag.
Rickards föräldrar har anlänt så jag passar på att köra hem och förbereda allt jag behöver framöver. Så som Rickard mådde och betedde sig igårkväll och vad ASIH-teamet sa, så har han inte lång tid kvar att leva. Både sjukpersonalen och jag har sedan innan berättat för dom alla vad som oftast händer i livets sista skede och vad som kan förväntas. Allt för att förbereda dom så mycket som möjligt och slippa obehagliga överraskningar. Men det är svårt att ta in och dom kommer inte riktigt ihåg och ännu mindre kan acceptera det i denna stund. Jag har pratat med begravningsentreprenören om allt det praktiska med kista, transport och sånt.
Nu måste jag själv samla mig och fokusera så jag får med mig allt som kan behövas. Jag tar en stund för att hålla utrymme för mig själv, reflekterar och fokuserar framåt. En stunds meditation och ett samtal till min mentor. Rickard har ökad smärta och ASIH-teamet kommer flera gånger under dagen och ger honom morfin. Det är inte många stunder han är vaken och kan knappt kommunicera. Han har helt slutat att äta men det märks att han blir törstig och torr i munnen. Personalen har lämnat muntops som jag baddar hans mun med och ibland när han vaknar till får han suga på en isbit. Katetern är i princip tom.
Vi spelar låg musik i bakgrunden och föräldrarna har haft med sig gamla fotoalbum som vi tittar i. Han var visst en riktig buse som barn och dom har många kul historier som vi alla skrattar till. Eva kommer förbi med smörgåstårta och kaffe till oss och vi sitter alla vid köksbordet och pratar gamla minnen. Klockan börjar bli mycket och pojkarna har redan gått och lagt sig. Föräldrarna går in och sover hos Eva och Sara bäddar ner sig i soffan. Jag vakar vid Rickard sida och jag har lovat dyrt och heligt att säga till dom alla om det blir någon förändring i hans tillstånd
Han hostar till ibland och öppnar ögonen men sluter dom lika fort igen. Jag har min lilla högtalare på bordet och spelar lågt min buddist musik och skrattar till när jag tänker på de gånger Rickard skojade med mig och kallade det “flum-flum”. Han brukar tycka om när jag gjorde taktil beröring på hans armar och svullna ben. Det gör jag nu också men han skinn känns kallt och skört. Vid ett par tillfällen vaknar han till och mumlar övertygande om en resa han ska åka på.
Jag lyssnar och svarar och åker tillsammans på hans sista resa och äventyr. Timmarna går och jag löser lite korsord, går ett par rundor i vardagsrummet och hämtar lite vatten. Rickard vaknar till med ett ryck, hostar och rosslar. Jag tar hans hand och han stirrar ut i luften, hans hud är blek. Sara har vaknat och kommer bort till sängen, vi ser på varandra och båda förstår att nu är det nog dags. Hon ringer in till svärmor samtidigt som hon går upp och väcker pojkarna.
Alla står samlade runt sängen, till och med Labbe är där och han har hoppat upp och ligger vid fotändan ovanligt lugn. Jag går bort till köket på ett säkert avstånd där dom lätt kan nå mig om dom behöver. Rickard blir orolig och försöker ta något i luften, men inget är där. Gertrud klappar hans huvud och mynnar lugnande och Sara håller hans hand och pratar lugnt.
- Vi är alla här Rickard älskling, det är ok. Vi älskar dig, du är vårt allt.
Han rosslar till, det kommer en suck och han slutar att andas. Lugnt och fridfullt men ändå så sorgset, samtidigt en lättnad.
Pojkarna borrar ner sina ansikten mot hans bröst, gråtandes och förtvivlade. Sara försöker trösta dom samtidigt som hon antagligen bara vill skrika. Sven lunkar bort och sätter sig i soffan, fäller inte en tår, inte just nu. Jag går bort och sätter mig sidan om honom, tyst och tar hans hand. Jag ser i hans blick orättvisan att hans son har dött innan han själv.
Efter en stund går jag bort till altanen och öppnar dörren, där står redan Labbe och tittar ut i mörkret. Jag tänder lite ljus, går bort till Rickard och stänger försiktigt han ögonlock. Jag sätter på hans älsklingslåt och vi kramas alla i en stor gruppkram. Sara lägger sig sidan om Rickard i sängen och Gertrud och Sven sätter sig med sina barnbarn i soffan. Dom ringer till systern och berättar och nya tårar strömmar till.
Jag ringer till ASIH-teamet och ganska snart kommer dom och en läkare och bekräftar Rickards död. Det är skönt att ha dom där, både för familjen och faktiskt för mig också. Vi hjälps åt att ta bort de saker som inte behövs mer och jag får chans att ordna till lite runt Rickard och får ta ett eget litet farväl. Det dröjer ett par timmar innan transporten från begravningsbyrån kommer med kistan, så alla får sin tid och går fram och tillbaka till Rickard. Pratar med honom, gråta, klappar hans kalla kind och sitter med varandra. Jag går in med Labbe till Eva. Pojkarna är oroliga och tycker det känns konstigt att kroppen finns kvar i huset. Jag tar med dom upp på ovanvåningen och sitter med dom tills transporten anländer. Kistan bärs in och vi hjälps åt att försiktigt placera Rickard där i och alla får ta ett sista farväl.
När jag väl kommer hem denna tidiga morgon känner jag mig inte trött fast att det har varit en lång dag. Jag sätter mig och skriver ner allt som har hänt, vid vilka tillfällen och vad som blev gjort. Jag går och lägger mig för att sen har jag lovat att komma förbi senare ikväll för att stämma av och runda av. Senare tar jag mig tid att reflektera, över allt som hänt, vad jag gjort och tänker till ifall jag hade kunnat göra något annorlunda.
De nästkommande dagarna har Sara och jag en del telefonkontakt, hon vill stämma av och uppdatera allt som är bestämt och inbokat framöver. Det märks så tydligt att hon har mentalt varit ganska frånvarande den sista tiden av förklarliga själ. Jag påminner henne om inbokade tider som när hon ska gå till sin samtalsterapi och att Jens ska på uppföljningsmöte på BUP.
Rickards syster har blivit frisk och kommit hit, det känns skönt att veta att Sara och pojkarna har sällskap och stöttning av henne och svärföräldrarna. På torsdagen åkte jag dit för att träffa dom alla och äta en bit mat. När jag och Sara fick en stund själva berättade jag att jag har varit och sett till att Rickard nu vilar i sin fina blus och alla brev som pojkarna hade skrivit nu också ligger med i kistan.
Denna stund kändes skön att ha fått, kanske som ett slags avslut. Dels för att jag fick förmedla och garantera att det jag har tagit på mig att göra är fullföljt och att känna och se att familjen är fungerande efter allt som hänt. Jag har börjat sammanställa en liten bok om familjens resa som jag tänker lämna över dagen då Rickard ska spridas. Min mentor och jag har pratat en del och jag har bollat mina erfarenheter med några DD-kollegor.
Jag märker att jag mår bra av att skriva av mig, en del av min egenvård. Jag har lovat att åka med Sara och hämta urnan och att ringa och stämma av med Frivilliga Sjöräddningssällskapet som ska ta familjen och urnan ut till havs där Rickard ska strös. Eva har lovat att göra smörgåstårta till själva bjudningen i hemmet efteråt. En inbjudan har gått ut till ett fåtal väldigt nära vänner och till mig till denna dag.
Augusti
Dagen är kommen och jag ringer Sara en stund innan dom ska köra mot Lomma hamn för att höra så allt känns bra. Hon blir glad att höra min röst för hon vet att jag tänker på dom denna jobbiga dag. Sen säger hon att hon och pojkarna ser också fram emot att träffas senare hemma i trädgården. Solen står högt och det blev en fin dag ute på havet där nu Rickard vilar.
Klockan 16 parkerade jag bilen utanför deras hus som jag gjort så väldigt många gånger innan sedan i våras. Men det är ändå med lätta steg jag går in i trädgården där Labbe kommer springande, viftande på svansen. Pojkarna välkomnar mig med varsin stor kram och Sara kommer leende emot mig med uppsatt hår och ljuslila klänning med små vita och mörklila blommor…….
Copyright © Alla rättigheter förbehållna